Gagnef Fiske

Denna artikel är hämtad ur boken Det Gamla Floda av Edvard Robert Gummerus 1970.

O

m någon verkligt alarmerande minskning av fågellivet kanske inte kan skönjas, så är i stället minskningen av fisktillgången i socknens sjöar och vattendrag ganska påfallande. Att det finns för lite fisk och för många fiskare är en allmän iakttagelse. En sedan länge verksam orsak till detta har redan nämnts, nämligen flottningen, men till ännu större skada för fiskebeståndet är säkerligen den periodiska höjningen och sänkningen av sjöarna. En framstående fackman säger därom:
"Vattenståndet höjes då ofta en eller ett par meter över den normala hög- vattengränsen. Å andra sidan tappar man under den tid då nederbörden ej räcker till ... I regel tappar man då mer än vad som varit fallet under naturliga förhållanden, möjliggjort av att rensningar och grävningar företagits i utloppen. För fiskens del kan detta bli mindre fördelaktigt ... Ej minst viktigt i detta sammanhang är att de stora vattenståndsvariationerna omlagra bottensedimenten. När sänkningen sker komma vågor och strömmar av gyttja och dy på större djup än vad som är normalt. Slammet föres då ut och kan sedan avsättas exempelvis över grusbottnar, som varit goda liklekplatser. Dessa blir härigenom oanvänbara".
Fiskets ekonomiska betydelse i socknen är ej stor, men det är inte detta, som är huvudsaken, utan det alldeles förbisedda faktum att varje sjöreglering betyder ett ingrepp, vilket ofrånkomligen rubbar jämnvikten i hela naturlandskapet; skador och olägenheter måste ses ur helhetens synpunkt, och då rör det sig, ekonomiskt, om helt andra belopp än husbehovsfiskets värde — och de skadestånd, som brukar beviljas. Då utvecklingen synbarligen inte står att hejda och man kan frukta att vattnen i socknen blir "reglerade", som det heter, vore det skäl att koncentrera fiskodling och fiskevård till sådana vatten, som får förbli orörda, att där hålla efter eller utrota ogräsfisken samt inplantera och pröva nya fisksorter   med hänsyn, givetvis, till de olika vattnens karaktär (och fastän fiskodlingens resultat, av allt att döma är överskattade). Både med tanke på att socknen har så många vatten och i betraktande av de fångster, som fordom gjordes i dem, kan fisketillgången numera i alla händelser anses onormalt liten. Därtill kommer att särskilt vinterfisket, antagligen, kan verka förödande och tar formen av rovfiske, till uppenbart förfång för sockentiorna själva, när det bedrivs i stor omfattning av folk från andra trakter — som ej ens bidrar till fiskevården genom att lösa fiskekort. Man har hört talas om utsocknes folk, som fraktat bort hela lass med fisk till avsalu.
Laxöring och harr förekommer ännu i älven, men tämligen sparsamt. Öring finns eller fanns dessutom i en del småtjärnar uppåt Leksands rå, i Kläbergsån, i Björnbergsån, i Närsen, i Klarbäcken, i Örlaxtjärnarna i närheten av Bastuberget samt tämligen rikligt i Gräsån, där fisket dock är förbjudet. En fisk som helt kommit bort är den fina "röllan" eller rödingen, vilken enligt Forsslund togs på utter- bräde i Opp-Ejen, den stora skogssjön strax norr om sockenrået på Leksandsskogen.

D

it var Frimodigs gubbe i Björbo (han hette Lars och kallades också Björ Lasse, men tyckte inte om det). Han var en ivrig fiskare, säger Mattes Annas Olar. "Varenda höst kring den 5 oktober, då lekt' döm (röllorna) i OppEjen; sen släppt döm i giiddå å då vart ä slut på döm", berättar den duktige fiskaren Gossas far i Holsåker.
Gädda och abborre, även den senare ibland av stora dimensioner, när den tages på pimpel, finns i nästan alla socknens vatten, dir dock abborrarna flerstädes är s. k. "tusenbröder" och har karaktären av ogräsfisk. Sak samma gäller mörten, som i älven kan bli mycket stor, men mest användes till bete. En fisk med gammal tradition i socknen är siklöjan som leker i isläggningen och då tages på nät, särskilt i Flosjön där den givit rikliga fångster. I Dammsjön, Björbo Kvarnsjön och flera andra vatten förekommer braxen, som antagligen stiger upp från älven och fångas i nät under lektiden om våren. I Närsen kan man ta fisken i 6-varvsnät, medan det i Flosjön skall vara 9- varvsnät, säger Gossas far. Girsen eller snorgirsen, i socknen ibland kallad "snörpäls", finns också här och där. Till socknens fiskrikaste vatten hör Lövsjön, sannolikt för att den är fredad för utomstående; i den finns, förutom gädda, abborre, mört och kanske siklöja, även lake samt antagligen ål. Den senare finns också i älven.

Elritsa eller "kvidd' finns mångenstädes i bäckar och småtjärnar, på av gammalt kända ställen, •och begagnas som betesfisk, varvid den tages med sänkhåv eller i butelj; den är en s. k. skinnfisk och f.ö. ätlig. I de små Bubergstjärnarna uppe i Skärklacken, i Källingstjärn vid Salå station samt i en del andra tjärnar finns rudor, vilka antagligen utplanterats, ovisst när och av vem. Kräftor har förekommit mer eller mindre i Fäna, i Björbo Kvarnsjön, i Närsen, i Kvarnsjön, i älven, i Gräsån och Lövsjön samt tämligen rikligt i Noret, där kräft-fisket varit ett ganska givande evenemang innan kräftpesten gjorde slut på det. Kräftan är inte inhemsk i socknen, utan har inplanterats av Anders Larsson och P. Larsson eller spritt sig hit på 1800-talet, om man på Floda kan tillämpa en uppgift hos Craelius från grannsocknen Nås "Kräftor finns i Haga ån, dit de blivit planterade, och där de trivs rätt väl." I älven förekommer slutligen den form av nejonöga, som i socknen kallas 'Ingå!" och, troligen, sparsamt flodmusslan — besläktad med sötvattenssnäckan, vilken finns i sjöarna.*

En mindre känd och rätt egenartad fisk är den s.k. stävtingen eller strävlingen, som omnämnes bl.a. av Arosenius och förekommer i flera av socknens vatten, till ex. i Olsen. Den är mera be­kant under namnet stäm (Leuciscus grislagine), den har gula ögon och påminner mycket om mörten, vars släkte den tillhör samt påträffas i Dalälvens vattensystem.